Förra posten var den 27 maj. Då hade jag dragit på varpen och börjat solva den första omgången. I en damast solvar man varje varptråd två gånger på två olika skaftgrupper – en för mönstret och en för tygets bindning. Fram till veckan före midsommar var all solvning färdig. Min plan var att efter vår Taizéresa skulle jag få hela uppsättningen av varpen färdig så att det var klart att sätta igång med vävningen direkt efter sommaren.
Så här långt gick allt efter planen.
Men det blir inte alltid som man planerar. Det blev ingen resa till Taizé, istället en veckolång vistelse i Stockholm med Martin, mannen min, på hjärtavdelningen på Södersjukhuset och flera månaders sjukskrivning efter det. Hela sommaren och hösten har på det viset blivit helt annorlunda än vi tänkt oss. Oro sätter sina spår, det har tagit fram till nu innan orken långsamt kommit tillbaka för oss båda. Jag arbetar ensam i min verkstad så när sådant här händer finns det ingen som kan rycka in och fortsätta arbetet.
Nu först börjar livet gå i sina vanliga banor igen – Martin har återgått till arbetet och jag har gett mig på vävstolen igen. Alla trådar är nu på sina platser och med några inslag är det kollat att det blivit rätt. Nu återstår några timmars arbete för att trimma in att skälen fungerar tillfredställande. I en damastväv är det två olika skäl som ska sammanfalla. Det är ett par år sedan jag använde vävstolen till damastvävning så mina markeringar för olika inställningar har försvunnit. Dessutom har jag som beskrivits här tidigare gjort om hela mönstersolvningen.
Planen är nu att före jul så ska det sista på mönsterritningen göras färdig och vävningen komma igång.
Kanske någon är road av att se hur jag använder en skedkniv (eller vad det ska kallas) när jag skedar mina varpar – det finns en beskrivning på min blogg Naama
